Så var det bestämt. Jag ska ta tag i sommarens smygkilon, med hjälp av xtravaganza. Och eftersom jag gärna delar med mig för att inspirera andra, så slängde jag ur mig att jag kan ju blogga om det. Hälsokonsult Pia nappade direkt. Så här är jag nu, nya bloggen är startad, första träffen med Pia är inbokad. Den 22 oktober, då ska vägning, mätning och mål sättas. Sen är det gruppstart veckan efter det.
I morse tittade jag ner på min frukost och tänkte jaha, då var det snart slut med detta. Och cooptidningen som låg uppslagen gjorde inte saken bättre. Men jag vet ju att det är för en period som jag kommer att välja bort dessa saker, för att i slutändan må bättre och orka mer.
Jag ska börja med att berätta om vem jag är.
Jag heter Anna-Lena, fyllde 30 i februari 2012. Jag är tjejen som alltid haft lite extra hull. Mycket rumpa, vissa arv är mindre omtyckta än andra ;0) Jag har alltid gillat att röra på mig, var med och spelade fotboll, var den som satsade på att springa de långa loppen när det var friidrottsdag med skolan och vi åkte både längd och utför varje vinter. Men ni vet hur det är, man har liksom inte "rätt" förutsättningar för att vara smal ändå, och visst var det nån som tömde faten så var det jag. Jag minns något tillfälle när min pappa sa "Det är tur att du inte är kille, för då hade du ätit oss ur huset". Sagt med glimten i ögat så klart, men en viss sanning låg det nog i det. När vi var på resa några klasskompisar en weekend till fjällen, så var det nog vi tjejer som åt mest. Killar i femtonårs åldern tycker man ju ska äta rejält. Inte då, vi hade mat i flera dar extra (eftersom det var jag som hade handlat). När jag tittar på kort från gymnasiet så inser jag hur stor jag då var. Ett ansikte som var mer eller mindre klotrunt. Nu är jag även en sån tjej som fått en fantastiskt bra uppfostran i att tro på och tycka om mig själv men visst jag hade också en dröm om att vara som klasskompisen som kunde äta vad som helst och inte gå upp ett gram. Det man inte visste då var att hennes största dröm var just att lägga på sig något extra gram. Jag har väl nånstans alltid accepterat mig som rund, och glad! För det är nog så alla skulle beskriva mig, glad och käck, som tar hand om alla. Alla? Mig själv?
Som sagt så har jag inte lidit något anmärkningsvärt av att vara rund, det var de anlagen jag hade, eller. Minns även när vi tittade på gamla kort, eller om det var något av mammas ungdomskläder som letat sig fram. Och jag och min syster skulle prova dessa byxor och ingen av oss kom i dom. Min mamma hade ansett sig vara mullig när hon var i tonåren! Men hon tyckte inte att vi var stora. När inte vi kom i hennes byxor insåg hon hur liten hon hade varit. Och tittar man på kort på min pappa från hans ungdoms och tjugoårstid (kanske även hans 30årstid) så är det inte någon överviktig person man ser. Nej, mina föräldrar (och mor- och farföräldrar) såg ut som de flesta andra på 70- och 80-talet. Smala! Så det där med att jag skulle ha anlag för att vara mullig, var kom de ifrån. Jo, men farmor har ju rumpa och några extra kilon för mycket (förlåt farmor, men du vet om det och jobbar ju med det :) Sen att min farmor var över 50 när jag var tonåring, det är det ingen som tänker på. Anmärkningsvärt så här i efterhand.
Men nu då? tänker ni säkert. Idag är det inte ett klotrunt ansikte som tittar tillbaka i spegeln, långt ifrån. Men det har krävt mycket hårt jobb. Efter gymnasiet flyttade jag till en familj utanför Stockholm och fortsatte att vara den goa, glada tjej som tar hand om andra. Jag gick lite promenader och lekte ju med barnen i familjen. Men det var inte förens jag 2003 flyttade för att läsa på högskolan som jag första gången på riktigt tog tag i vikten. Då med hjälp av points. Jag räknade, sparade och räknade lite till. och visst jag gick ner ett antal kilon, men så fort det var något som bröt rutinen, så var man tillbaka i gamla hjulspår. Något år senare kom jag till en punkt där jag sa "hit men inte längre" Nu ska jag ta tag i vikten med ett hållbart resultat. sagt och gjort så gick jag med i viktklubb. Här handlade det om att räkna kalorier, något som jag av nån anledning varit motståndare till innan. Men insåg att okej, det är ju ganska logiskt. Vill jag kunna äta en chokladkaka ja då får jag ge mig ut och gå. Jag kämpade stenhårt, hade vågen på bänken och vägde ALLT som hamnade på tallriken. Jag unnade mig godis på helgen, men då var det uppvägt efter hur mycket jag hade kvar att äta inom ramen för dagens kcal-gräns. Jag gick ner, och jag gjorde det rejält. Till min mammas 50 års fest kom jag hem, juli för fyra år sedan, i två storlekar mindre kläder och med en helt ny kropp. Förutom att jag planerade min kost med hjälp av viktklubb så hade jag även börjat motionera på ett annat sätt. Jag hade utökat och jag hade börjat jogga (något som jag svor över innan jag testade). Och som jag hade bestämt mig för så var denna viktminskningen till för att hålla, livet ut. Aldrig att jag skulle tillbaka dit.
Mycket händer i ens liv och jag har till viss del hållt min vikt, men det smyger sig gärna på nåt kilo här och nåt kilo där. Och även om jag idag anser mig smalare än då för fyra år sedan, så sitter byxorna jag hade på mammas 50 årsdag lite väl tajt. Det är bra att ha kvar kläder från en svunnen tid...
Under senaste året, ett och ett halvt har jag gått ner ca 10 kg och antagligen gått upp i alla fall hälften igen. Trots att jag gått upp de där kilona, speciellt nu i sommar, så vet jag att jag har en långt långt kvar till att bli den där tjejen på gymnasiebilderna. Men det som är problemet, till största delen, är att jag fastnat i ett djupt sockerträsk. Fikaturer med både en och två kakor, godis på helgen och helt plötsligt även en onsdag. Smörgåsar!!! Så trots att jag tränar minst fyra dagar i veckan så lägger jag på mig. Och nu är det på gränsen till att vara några trivselkilon för mycket.
Så nu kör vi! Jag hoppas att jag kan hjälpa Dig i din viktresa, oavsett om det handlar om att få bort flera års övervikt eller om det är att få bort sommarens söta dagar. Jag kommer att ge dig min resa. Och jag kommer att ge dig all naken fakta. Förebilder, mått och kilon på vågen. (Skräckblandad förtjusning). Jag kommer svära de dagar jag behöver det och jag kommer hurra de dagar när allt blir lite lättare. Jag kommer att skriva precis det jag upplever.
Må väl och kom ihåg att varje steg framåt är ett steg i rätt riktning, oavsett hur stora de är!
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar